A PARIS Kiss-and-tell

Anna Madsen är Piccaboos egna fashionista och bloggar om mode och annat livsviktigt som vi gärna tar del av. Här delar hon med sig lite av sin dagliga glamourvärld som inte sällan innehåller en hel del shopping, modespaning och fashiontips.


Text: Anna Madsen
Foto på Anna: Thomas Mead, Mainstreamfoto

LONDON STRESS STYNDROME!

Mask till lunch, Carlton-häng, Movida-flirt och Tramp-Dj-ande. Med dessa symptom kan man diagnostisera ”The London Stress and Party-syndrome” som drabbade mig under min helg i London. För er som dock inte är bekanta med denna sjukdom, krävs det en vidare förklaring till åkomman som drabbar en i London…





1) Mask till lunch
Väl där under torsdagen, begav vi oss till den lilla, men mycket populära lunchrestaurangen Tartine (114 Draycott Avenue SW3 AE3). Det är här du finner Knightsbridge-typerna i alla åldrar och ”The Tramp-crowd” som du festat med kvällen innan. Vi satte oss ner, och jag beställde en sallad från menyn. Däremot fick jag mig en mindre chock när jag, efter att ha komplimerat den goda smaksättningen, får se något grönt och avlångt röra sig på tallriken. Nej, det var inte en levande broccoli.



Något grönt, avlångt och rörligt på tallriken - här på Tartine


Vid insikten av att det var en larv som förnöjt låg och knaprade i sig mina dyra salladsblad, svimmade jag (nästan). Efter ett gallskrik, tillkallade jag kyparen och kommenderade honom att ta bort den så fort som möjligt inför min och de andra lunchgästers åsyn. Detta gjorde han också, men med ett försök till en uppmuntrande kommentar som löd: - ”Don’t worry! That only means that your salad is perfectly fresh!” Detta fick mig att helt tappa fattningen. Inte bara hade de försökt få mig att äta något levande, utan menade också att händelsen var av det positiva slaget. - ”Perfectly fresh?!” - ekade jag - ”I don’t consider a salad fresh, if it contains worms!" Tydligen var han av en annan åsikt. När en kompis också ringde, berättade jag om det inträffade i upprört tonfall, något som fick servitören vända sig om och ropa: - ”Oh, now she’s calling her lawyer!” Det borde jag kanske gjort då.
 
2) Carlton Tower-häng
För att lugna våra nerver gick vi bort till Carlton Tower Hotel för att dela en flaska rött i the Champagne lounge.Väl där sprang jag på en kompis som var på väg ut till den nya Bond-filmen som haft premier två kvällar tidigare. Paris Hilton hade naturligtvis varit där vid festligheterna, för att dagen efter bege sig till Los Angeles och Victoria Secret’s årliga visning. Dagen efter var det tydligen dags för Jay-Z i Las Vegas.



Hilton goes London, too!


Snacka om ett pressat schema, men Miss Hilton verkar inte vara en dam som går under för lite stress och London verkar vara en bra stad för henne. Vilket föredöme!

När vi satt där och sippade vin, fick jag syn på en ryss kallad Alexandre som jag inte sett till sen St Tropez i somras. Trots att han satt bara två bord ifrån, smsade jag honom och frågade: - ”Hey you. Did I just see you at Carlton in London?” Ur ögonvrån ser jag att han får ett sms, skriver något tillbaka och lägger ner telefonen igen. Jag får ett något överraskande svar som lyder: - ”No. I’m in Moscow for a couple of days. You?” Himla tönt, tänker jag och bryr mig inte om att svara. När jag sedan lämnar hotellet ger jag honom en lång, arg blick och kastar sedan på mig min pälskappa nonchalant för att lämna hotellet. Han tittar tillbaka något förvånat och viskar något till sin vän bredvid som rycker på axlarna. På väg ut nämner Ebba sådär i förbifarten att det nog inte var Alexandre ändå, han hade lite ljusare hår. Jag håller på att strypa henne.



Och nu, över till Movida!!!

3) Movida-flirt
Under fredagskvällen var vi i valet och kvalet mellan klubbarna Movida och Cuckoo’s som båda slåss om de bästa gästerna om fredagarna. Vi bestämde oss för det förstnämnda, något jag är otroligt glad för. Vid ett av borden på vip-avdelningen träffade jag nämligen på den sötaste och trevligaste killen på länge. Det jag fastnade för var inte han retsamma leende, mörka hår eller härliga accent, utan hans t-shirt med texten ”Curious George” (sv. Översättning ”Nicke Nyfiken”) Vi hängde hela kvällen, och sen bar det av på efterfest i en galen Ferrari-karavan.



Curious George - min egna Mr. Big?


Curiuos George fick mig nästan att glömma min crush från Paris, som just nu befinner sig i New York och trackar mig på msn om när jag skall komma och hälsa på. So many boys so little time…

3) Tramp-Dj:ande
Natt-och-medlemsklubben Tramp (40 Jermyn Street SW1Y 6DN) är ett av de bästa ställena att besöka just nu i London nattetid. För att överhuvudtaget beviljas inträde, får du först ”checka in” med en redan befintlig medlem. Att bli medlem är mission impossible, men det är en annan historia. Stället andas internationalitet genom indier med turbaner, kortväxta pakistanier och tjocka tyskar. När en flaska champagne, av den exklusiva sorten Cristal beställs in släcks lokalen ner.



La prestigieuse Cristal slinker alltid ner...


Med påklistrade tomtebloss bärs den in av kypare i takt till respektive nationalsång som passar gästen. Jag undrar om ”Du gamla, du fria” spelats någon gång och min fråga blir bemött av ett rått skratt från mina tyska kompisar. Jag tar det som ett nej. För att visa att svenskar allt är att räkna med i alla fall, kryssar jag mig fram genom den dansande folkmassan till Dj-båset och vinkar lite till Dj Fitz.



Hey, Mr DJ, put the record on...


Det lyckas, och han drar upp mig på en stol och sätter på mig sina hörlurar. - ”What do you wanna hear love?!” ropar han och jag önskar Chanel-My Life (Fonzerelli Remix) och dansar med Ebba som står kvar vid vårt bord på andra sidan lokalen. Efter ett tag går jag tillbaka, och alla skrattar åt mitt galna upptåg i Dj-båset. Plötsligt är klockan fem, och det är dags för oss att åka iväg till flygplatsen och vårt tidiga söndagsflyg som skall avgå. Vårt bagage har vi checkat in i garderoben på klubben, och med det i antågande hade vi mötts av flera kommentarer som - ”We don’t do bed and breakfast here, sorry!” och
- ”Did you remember to bring your pyjamas?”



Säg mig - vem säger att man inte kan resa i en partyblåsa?


Efter en till synes kort flygplansresa (eftersom att vi båda däckar) anlände vi till Stockholm vid 10-tiden på morgonen, festklädda och fortfarande en aning runda om fötterna. Solen ler mot oss denna tidiga söndag, men vi längtar redan tillbaka till Londons regn och rusk. Hoppas vädret slår om och jag snart blir ”sjuk” igen…

Cheerio till nästa gång!
Anna

”Tredje gången gillt” som man säger, för min del!


Klockan 13.00 dagen därpå, då vårt tredje plan avgick till London satt vi på polisstationen i Grand Palais och förklarade för en kritisk poliskonstapel om vår situation. Som tur är får vi tag på snäll man på Svenska Ambassaden som trots att det är lördag lovar att pallra sig dit för att ordna ett provisoriskt pass till Ebba. Jag tvingas följa med för att under ed intyga hennes identitet.



Mardröm på Champs Elyseés... ja, i milt uttryckt


– ”Ja, då behöver jag bara ett par passfotografier” - säger den snälle ambassadören innan han skall stämpla på den sista stämpeln.

Ooopps….

Klockan tio på kvällen beger vi oss ut i ännu en panikresa med taxi för att hitta ett jouröppet-fotocenter. Vi hittar lyckligtvis ett, nära Bon Marché och jag hinner slinka in på Zara för att köpa underkläder och en klänning, för mitt bagage det hade jag som sagt inte sett skymten av sen i torsdags.



Helknas för Anna under den gångna veckan


När vi väl är klara på Ambassaden är det dags att tänka på hotellboende för natten. Sången med Perikles ”Vart ska vi sova inatt?” får plötsligt en allvarlig innebörd, och efter en timmes letande hittar vi ett hotell där vi slänger in våra saker (det vill säga, påsar) och sedan går ut och äter middag. Även denna kväll slutar på V.I.P ROOM.



Jean Roch med Beyonce, under ett annat tillfälle


Jean Roch har inget nytt att rapportera om väskan, dock träffar vi på några vänner från Cannes som vi hänger ett tag med. Det slutar med en galen efterfest på deras hotell vid Buddha Bar, och efter ett tag tackar vi och går. Imorgon är det söndag och dags att bege sig ut till flygplatsen, på vinst eller förlust.

Väl på flygplatsen, för tredje gången denna resa får jag reda på att det inte finns några tillgängliga flyg till Köpenhamn. Det var ju inte speciellt oväntat, med tanke på vår ständiga otur, så jag bestämmer mig för att flyga till Stockholm med Ebba istället. Sagt och gjort, och till personalen tillägger jag strängt: - "Se till att mitt bagage hamnar på Stockholmsflyget!" Naturligtvis skall detta ordnas, lovar den alltid så pålitliga personalen på Air France.

Väl framme i Stockholm upplever jag en deja-vu utan dess like, då jag som vanligt finner mig själv stående vid bagage reclaim-disken i upprört tillstånd. Min väska är förstås kvar i Paris på flygplatsen. Även Ebba tittar fram bakom disken och frågar nyfiket efter hennes bagage, och får veta att den väskan flögs iväg till London häromdagen. Efter ett antal ifyllda formulär där väskorna ombeds att skickas till våra respektive adresser, tar vi våra påsar för att gå igenom tullen. Plötsligt känner jag en knack på axeln och en sträng mansröst som kommenderar:
-”Skulle ni två vilja vara så vänliga att följa med här…”



Nästan i stil med Lindsay Lohans eviga jagandet efter diamanter, försvunna även de på en flygplats


Slutord: ”En olycka kommer sällan ensam”.

Au revoir till nästa galna upptåg!
Anna Madsen

En Anna i högform...

Vad de annars säger i London lär jag får se till helgen, då jag åker över till huvudstaden med min festkompanjon Ebba Klingspor för att prova nya jaktmarker. Eftersom att den muslimska högtiden Ramadan precis avslutats lär tempot skruvas upp maximalt. Självklart skall det firas att fastan är över, med allt vad det innebär. London-ikonen som verkar vara på 24/7 Ramadan, Naomi Campbell har dock i detta fall inte bantat på krafterna när det gäller hennes psykolog. Med stora rivmärken i ansiktet, skall den stackars kvinnan ha staplat bort till polisen i centrala London och beklagat sig över supermodellen, vilket får mig att undra vad som fått Naomi så upprörd. Fick hon nog av att höra om Oidipus-komplex? Insåg hon att hon saknade en fadersgestalt? Eller var det helt enkelt hennes mörka, maskulina sidor som kröp fram…? Trendy tranny…



Naomi - always armed and dangerous


Kom ihåg: Fila naglarna!


En annan modeikon som verkar vara betydligt mer down-to-earth som man säger om man är lite international, är Sienna Miller. Under Moët & Chandon-galan som hölls häromdagen i London för att fira den engelske designern Matthew Williamsson, dök hon upp bland Valentinoklänningar och Chanelkreationer i - French Connection. Jag satte nästan i halsen när jag såg att just den klänning hon bar, en snarlik kopia av Max Maras omtalade klänning med silverpaljetter, hade jag faktiskt provat för några veckor sedan i Köpenhamn. Kände mig stolt över att ha varit före Sienna för en gångs skull och försökte kalkylera hur snabbt den där klänningen nu skulle försvinna bort från hyllorna i affären. Jag ger det en 10-11 dagar, kanske något längre i Sverige.



Vackra fröken Miller, aktuell med att ha burit French Connection på en gala - och så modelljobbet för Pepe Jeans


Faktum: Klass kan inte köpas för pengar.(Dock kan pengar vara ett hjälpmedel till stil.)

Ha det fantastic!
Anna



Madsen - förevigad av Thomas Mead