A PARIS Kiss-and-tell

Varuhuset FENDI hade mycket välplanerat lagt in en ny butiksöppning den 1 mars på Avenue Montaigne i Louis Vuittons gamla lokaler. Tidigare, belägen på Rue Francois 1/korsningen Avenue Montaigne hade man haft en klar inblick i butiken från uteserveringen på L'Avenue. Men nu var det alltså dags för flytt och detta firades med en invigningsfest med pompa och ståt. Noush var naturligtvis på plats och spanade in de nya lokalerna, och hann naturligtvis fastna på bild:

FASHION WEEK CONTINUES

Det är onsdag och klockan närmar sig 13.00.  Jag lägger en sista touch vid till min outfit och slår frustrerat numret till Noush (min fransk/iranska partner-in-crime nr.2) som skall följa med till visningen av Emanuel Ungaro PAP (Prêt-a-Porter) Fall/Winter 2008.

-Noush! We have to go now! I?ll swing by in a taxi to get you!

Lyckligtvis bor hon inte långt ifrån mig, något mer fashionabelt kanske på Avenue Montaigne. Hon har skippat två lektioner i biologi för att hänga med, och i taxin på väg till Louvren peppar jag henne att hon fattat rätt beslut;

-Come on, it´s not like you?re gonna be a ?Scientist? anyway ! Emanuel Ungaro will give you something in return instead of a stupid class! Think about your carrier for once, Noush!

 

 Jag vet hur man övertygar folk. Min pappa är en sylvass advokat, vilket betyder att jag haft den bästa läraren. Tro mig, övning ger färdighet, that?s no bullshit.

 

 Carrousel du Louvre är smockfullt. En milslång kö ringlar sig utanför ingången. Är det något jag är allergisk mot så är det köer. Jag lovar, jag skrev till och med det i min Universitets ansökan i Friskhets-intyget.  Okey, en bankomatkö, I?ll survive.  Det är liksom bara känslan av folk som knuffas, rör sig i otakt och den fruktansvärda behandlingen man får utstå.  Lyckligtvis utöver jag några bitchiga kommenderingar till portvakterna, och vi är snart inside.

-Excusez-moi Madame, mais...

-Je suis sur la liste! Fräser jag ifrån mig och drar bestämt med mig Noush förbi repet.

Vi möter upp Asim, som även han gormar åt någon:

-      - Get those girls seated! Som sagt, Asim säger alltid de rätta sakerna.

 

 

Showen är såklart försenad. Mitt emot oss posar Rihanna inför några fotografer på scenen som snart kommer fyllas av modeller, klädda i Ungaros latest.  Det släcks ner, en lounge-musik gungar igång och den första modellen gör sin entré. Folk drar efter andan, nu gäller det. Får vi en nick från Anna Wintour? Kommer smattret av kamerablixtar att accelerera? Blott 23-åriga designern (den yngsta att någonsin ta över ett Haute Couture-hus i Paris) Esteban Cortazar, kramar om sin nalle ännu hårdare.

Det uppenbara resultatet lär diskuteras backstage efter showen, men jag märker av den positiva stämningen. Ikväll kommer Esteban hänga med oss ut, no doubt. Kanye West gör plötsligt entré även han, men väljer att sätta sig på golvet bredvid oss för att njuta av showen. Pr-trick eller "a humble gesture"? Jag skulle gissa det första.  

 

 

 

Visningen var generellt något annorlunda än den blommiga, exotiska och exklusiva stilen Emanuel Ungaro annars har som tendens att framställa. Cortazar har stannad kvar med de livliga färgerna, men anpassat kläderna till den rörliga och avslappnade kvinnan. Beige och grått träder in som en kontrast till den nästan självlysande fuchsia som avspeglades på några av klänningarna. De obligatoriska draperingarna har fått stanna kvar för att fortfarande hålla kvar känslan av trend. Antiken har också speglat en viktig del i inspirationen, vilket är mycket positivt. Cortazar visar klart och tydligt att Emanuel Ungaro riktar sig till en yngre krets, medveten, sensibel och utåtgående.

 

 

Backstage springer jag på en gammal bekant från London, en ryska som jag stött ihop med på ett dinner party i Mayfair. Hon jobbar numera som modejournalist och är i full färd med att intervjua Asim.  Jag småpratar lite med dem, berömmer, smickrar och sippar champagne. Dock väljer jag snart att lämna scenen, dags för lunch på Costes!

 

 

 Kanye West leaves the scene.

 

Backstage

Det har gått nästan tre veckor, och det är först nu jag har orkat ta mig samman efter den händelserika modeveckan som ägt rum i Paris. Bankkonton har sprängts (ja, men det är väl klart att man måste köpa något från FENDIs nyöppnade butik på Avenue Montaigne!), rekord har slagits i Champagne-drickande (även drunkningsolyckor sägs ha ägt rum) och ett antal viktiga kontakter har utbytts.

 

Det började redan för några veckor sedan. Min kalender blev allt mer oroande fylld ju närmare jag kom den 25e:e februari. Vid veckans slut kunde följande resultat konstateras: Min almenacka blödde i grönt, blått och svart.

För att göra en klar bild av vad denna vecka innebär, krävs det att man först klargör vissa begrepp:

 

1. Fashion week i Paris är inte som någon annanstans i världen. Fashion week i Paris är inte som någon annanstans i världen. Fashion week i Paris är inte som någon annanstans i världen.
2.  I New York, London och Milano låter modejournalister dig som designer komma undan med saker. I Paris tuggar de dig, spottar ut dig och trampar på resultatet tills det inte finns mycket kvar, och de gör det med ett leende.
3. Darwin visade klart och tydligt att han hade koll i sin teori "Survival of the fittest". Under Fashion week i Paris utvecklas denna teori dock ytterligare i ett koncept jag kallar "Survival of the fittest, thinest and richest".  The Evolution, baby.

 

 Det märks på långa vägar. Något ligger i luften. Fler Bugattis och Bentleys än vanligt står parkerade utanför Hotel Plaza Athenée på Avenue Montaigne.  På Starbucks tar det 25 minuter att få sin Frappuccino Light Caramel med anledning av alla modeller med samma intresse. Att få ett bord på Costes, Pershing Hall, Jules Verne, BC eller liknande är bara "pas possible ce soir Madame" Naturligtvis, allting har ett pris.  Costes arrangerar med ett speciellt lösenord  för sina VIPs, och har alltid ett bord ledigt i nödfall. Madonna skulle nog inte vara lika förstående som mig vid ett sådant nedslående svar, vilket de också verkar ha förstått.

 Det är tisdag kväll, jag och D (min rysk/arabiska partner-in-crime) är bjudna till den extremt selektiva baren" Mathis". Nicolas Brochet, Paris festfixare för "Le Tout-Paris" ordnar en liten "Dinner and drinks, darling" för sin vän, en saudiarabisk prins.  Vi väljer att "titta förbi" och dyker upp vid 12-tiden. Servicen är "impeccable", allt som behöver göras för att få sitt glas påfyllt är att sträcka ut armen.  Jag får träningsverk efter ett tag, men Ds kondition är beundransvärd.  Jag försöker mingla runt, men uppgiften blir svår då baren inte är större än mitt eget vardagsrum, vilket betyder att jag mycket snart är tillbaka där jag började.

 

-What are you looking for? Skrattar en röst bakom mig. Jag vänder mig om och en mörk, lång främling tittar undrande på mig.  Innan jag hunnit svara tillbaka något klockrent utropar Nicolas:

 

-Darling, this is my friend Saud! Saud, this is Anna...

 

Jag hälsar reserverat med det obligatoriska "Nice to meet you/Enchantée" och förstår snart konceptet med namn besläktade av länder. Typ som Sven och svensk.

 

Nicolas älskar att presentera människor, och tjänar multum på just detta via sin agency Crown Events som bland annat organiserade både ?White Party? samt ?Pink Party? i St Tropez vilket enligt "ASmallWorld.net" var de viktigaste festerna på Rivieran i somras.  Jag ursäktar mig för att gå på toaletten, vid ett sånt här tillfälle behövs definitivt lite mer Yves Saint Laurent nr. 22 på läpparna!

 

Väl nere vid toaletten framför spegeln, alltmedan jag koncentrerat utför det minutiösa arbetet att förbättra mina läppars plutighet, infinner sig någon som trots min självupptagenhet i denna stund får mig att höja på ögonbrynet; Dita von Teese slänger upp dörren, ler och går in i ett av båsen.  Hon kommer ut igen efter ett tag, jag ler tillbaka och komplimerar hennes klänning som råkar vara i samma färg som min (Troligtvis inte av samma designer dock). Hon skrattar och säger tack, varefter hennes underbara varelse lämnar toaletten. Jag ser i ögonvrån hur hon går ut och gör den chockartade upptäckten som vilken som helst chic parisiska skulle ha gjort: hennes last-season Louboutins. En kvinna i hennes ställning?! Det är skandal.

 

D och jag lämnar Mathis och beger oss till BC, nästa mini-micro klubb som vanliga döda bör hålla sig undan, i alla fall under Fashion Week. Jag förutspår det otroliga draget som måste äga rum därinne när inte ens Moi accepteras inträde direkt.

 

 

-Atem! Ropar jag till pointern som jag envisas med att kindpussa för att nå ytlig vänskap. Tillslut blir jag insläppt och känner lättnadens våg skölja över mig, likt Diors nya "Midnight Poison". Att de ens tvekar att släppa in deras trogna klientel, det är inte ens värt att kommentera. Överlycklig får jag syn på en kär vän vid ett av borden. Asim Abdullah, enligt Wikipedia.com "Billionaire-tycoon" samt ägare av det franska modehuset Emanuel Ungaro som kramar om mig hårt.

 

-Darling, how aaree youu, försöker han överösa musiken med sin pakistanska San Fransisco-engelska.  Han påpekar senare att jag ser mycket bättre ut, jämfört med senast vi träffades några veckor efter att jag blivit svårt dumpad av min pojkvän. "What an asshole, this guy. Cant we sue him some way?". Asim är underbar, han säger alltid det rätta.

 

-When is the show? frågar jag istället för att verka professionell.

 

-Tomorrow darling, are you coming? It?s at the Louvre at 1?.

 

 Jag lovar dyrt och heligt att komma, och inser att jag i så fall måste åka hem och få lite skönhetssömn till imorgon, då det gäller att visa sig från sin absolut mest fantastiska sida dvs. den jag normalt försöker upprätthålla så gott det går!

 

 Renata (mitten) och jag (höger) på BC. 

 

 

 

Den 3e: januari kl 07, 35 (Jag vet, sjukt tidigt men skall träffa min landlord) går ett plan från Köpenhamns flygplats till Paris Charles de Gaulle. Ombord sitter jag, och jag har inte bokat någon returbiljett!

Börjar en praktik på Internationella Handelskammaren den 4:e som ligger på Cours 1 Albert Premier, bara fem minuters väg från lägenheten på Avenue George V jag skall bo i första veckan. Bor på sjätte våningen UTAN hiss, så jag fasar redan nu hur jag ska kunna kånka upp min resväska uppför de TOLV trapporna. Annars får jag väl ställa mig på gatan och vissla in någon hjälpsam fransman!
Praktiken är på 2 månader, sen skall jag försöka att förlänga den...

Gud, världens bästa dag har anlänt, och i år är den något alldeles extra. BRA julklappar ligger under granen, en god doft av anka och lax kommer från köket och ingen snö. Kan det bli bättre?

I år har jag varit extra engagerad i julklappsköpen till mig. Förra året, körde jag mer på teorin "Jag får väl vad jag får", och orkade inte engagera mig särskilt mycket. En bidragande faktor var väl att jag befann mig i Paris vid denna tidpunkt också och var på en vild julklappsjakt där också. Julen där är något helt fantastiskt. Champs-Elysées är upplyst av dussintals träd som kantar alléerna. Varje butik har lagt hundratusentals kronor på att smycka sina skyltfönster. De stora varuhuset Printemps och Galleries Lafayettes har varje år ett speciellt tema (superhemligt) som de avslöjar under den stora skyltsöndagen. Förra året körde Printemps på "Alpstuga" och gjorde sina arrangemang därefter. En stor stuga ställdes upp och användes som ett mysigt café där man kunde beställa varm choklad. Kändes 100% genuint, och det var nästan som att man kände för att dra på sig skidorna och ta en tur nerför Boulevard Haussman!

Hursomhelst hittade jag ett par fina klappar dagarna innan jag skulle åka hem. Med dem nerpackade i bagaget, åkte jag ut till flygplatsen med min dåvarande pojkvän. Dock uppstod ett litet problem när jag skulle checka in - jag hade 20 kilo i övervikt. Låt mig påminna er om att tillåten vikt för incheckade bagage är just 20 kilo, vilket innebar att jag hade det dubbla i extra följe. Tanten bakom disken räknade snabbt ut att det skulle kosta mig 200 euro och hänvisade mig till en annan disk.
-Just send me a bill! Svarade jag kaxigt och klängde ut min väska igen från bandet. Det visade sig dock, att detta inte ingick i deras "Oversized bagage-service" och det var bara att snällt betala eller avlägsna sig från flygplatsen. Detta var ju väldigt oturligt, tänkte jag för mig själv som just unnat mig en extra shoppingrunda på Dior och inte rikigt räknat med en sådan oanad utgift på flygplatsen. Tur att pojkvännen var med kan jag bara säga...

Ja, då bär det snart av till den engelska huvudstaden igen. Som sagt hann  jag med några dagar med föräldrarna, men på onsdag åker jag med Ebba från Stockholm för att utforska den viktigaste delen av vad huvudstaden har att erbjuda: Nattlivet!

Vi gör som sagt ett andra försök den här gången. Förra gången, (som ni kan läsa om i krönikan "Nightmare on Champs-Elysees") slutade ju inte helt väl, då vi missade så mycket som tre flyg dit!

För er som undrar vad som hände hos tullen, väl hemma på Arlanda kan jag avslöja att det handlade om knark-kurirer, påstömingar och direkta frågor. Mer säger jag inte, då blir det pinsamt och jag kommer framstå som en skum typ.

I alla fall, jag hann med en snabb kik på det nya skomärket jag är helt besatt av; Kurt Geiger på Regent Street i London. Ofta har jag bläddrar genom Harpers Bazaar, Vogue och Elle och fått se några super skor, för att i nästa stund läsa namnet Kurt Geiger. Helt otrolig fantasi, skapande glädje och sexighet som skorna utstrålar. Tröttnar du på Manolo, vet du att det är Kurt du ska vända dig till!  (Se bild t h!)

Jag kan inte bärga mig till den nya Lv-väskan från Monogram Miroir kommer in till Köpenhamn. Har skrivit upp mig på den obligatoriska listan, så nu är det bara att vänta och hålla tummarna. Sist jag skrev upp mig på en sån lista, jag minns att det var i april månad några år sedan, då Multi-colour monogram kom, ringde de upp mig i november några månader senare och frågade om jag fortfarande var intresserad. NON MERCI!  Vem går runt med en vit väska mitt i vintern?! Inte någon som vet att klä sig i alla fall.
Den här darlingen kan man i alla fall ha året runt. December....kom snart!

Adieu!

Läs om min fruktansvärda helg i Paris i "Nightmare on Champs-Elyseés" som läggs ut imorgon! Varning för känsliga utfärdas!

Kom tillbaka från London igårkväll, och telefonen har ringt som aldrig förr. Gjorde en del fynd på Camden market och Oxford Street. Dessutom åker jag tillbaka till London på onsdag med Ebba, denna gång för att utforska nattlivet!

Cheerio!

Precis som en bok påbörjar och avslutar ett kapitel, avslutar jag nu mitt jobb på Kenzo i Köpenhamn. Det har varit kul så länge det varat, men jag har under veckorna som gått även insett att det kanske inte var 100% jag, eller vad jag ville göra. Min chef höll med, (det var faktiskt han som tog upp det) och inflikade att mina shoppingrundor på luncherna faktiskt blivit allt längre, och det där med att läsa VOGUE fast det inte fanns några kunder i butiken fungerade inte heller. Får ett bra rekommendationsbrev med mig i alla fall, och får lämna in min nya kappa hos deras proffs skräddare. Inte helt fel, men den där danska lönen utan skatteavdrag kan jag säga "Farvell" till. Typiskt.

Nåja, fick trösta mig med en sista shoppingrunda i Köpenhamn på ett tag. Den resulterade som sagt i en ny kappa i sammet (så rätt just nu enligt Harpers Bazaar med motiveringen " The tailored velvet coat is a high impact piece that will inject glamour to any wardrobe") från Marlen Birger.  Fick veta i butiken att de var ensamma om att ha tagit in den, så att jag garanterat blir en av de få enda som bär den! Sådant är roligt, gillar orginalitet. Dock är den trots sin volumiösa A-skurning något stor i ryggen, men mindre storlekar än 36 hade de inte! Scandal, men vad gör man inte för att se ut som Jean Harlow cirka 1931. Det var faktiskt min stylist Tarik som övertalade mig att köpa den efter ett långt begrundande inne på Louis Vuitton. "Älskar man en kappa, så måste man köpa den. Det är allt för sällan man hittar fina kappor, och de har en tendens att försvinna". Han har så många kloka råd. Vi diskuetade livligt att Chanels kviltade väskor kommit in som starka tendenser i höst igen, och han fick en chock när jag berättade att jag faktiskt inte ägde en. Än. "Älskling! Varje fashionista MÅSTE ha en sådan väska. DU måste ha en sådan väska. Herregud, JAG måste ha en sådan väska.". Gud vad jag älskar honom.

Hittade även ett par skor á patin som det heter på franska, på Zara. Blev glad när jag såg att de fanns med på Stureplans fashionblogg, annars måste jag säga att jag tyckt att de kunde arbetat med den lite mer. Då är jag kanske inte helt "ute" om jag har dem på mig på fredag under Göteborgsmiddagen på Laroy. Skönt att ha något att se fram emot. Blir också en photoshot för piccaboo.com till bloggen. Tips om vad jag ska ha på mig? Blir inte så naket som bloggkollegan Jenny Mattson kan jag med lättnad säga...!

Glöm inte läsa min nya blogg som ligger uppe, "Ta-da, Prada!" på piccaboo.com. Står om Paris fashionweek och danska nya stjärnskottet i modellvärlden. Enjoy!

Jag kan inte tro mina öron. Modevärlden står stilla. Milano håller andan och vrider förtvivlat sina välmanikyrerade händer i desperation. Paris stampar hårt i golvet av frustration med sina Christian Louboutin-klackar. New York drar i sitt Frédéric Fekkai-friserade hår. I London flyger teservisen från Harrod’s i golvet. Enligt Madrid stad, som håller i modeveckan som gick av stapeln i måndags förbjuds hundratals modeller att medverka i den populära modeveckan i år. Anledningen: De är för smala. Tydligen skall samma regler gälla under Londons motsvarighet, och läget är kritisk för de många modeller som, om de blir nekade att beträda catwalken, får se sig om efter annat att göra. Är detta rätt väg att förändra den allt mer kontroversiella smal-trenden, eller censurerar man modeskaparnas visioner och hindrar det fria skapandet?

Att köpa: anteckningsblock för mina finurliga funderingar och uttryck.

När jag går och spånar för mig själv om modeveckornas framtid, är klockan 14.23 på en tisdag och jag befinner mig på Ströget i Köpenhamn, på väg till butiken och caféet Rue Verte för att köpa dagens lunch, en juice från Joe and the Juice. För tillfället har jag förälskat mig i ”Shopping Extreme”. Förutom namnet som är helt underbart, innehåller den ingefära och kanel som påskyndar förbränningen, dock av pengarna mest, eftersom att det blivit som en beroendeframkallande drog. Snart kommer jag väl antagligen förvandlas till en ingefära med kanelsmak. Dock en smal sådan i alla fall! På vägen tillbaka går jag förbi H&M och påminns om Victor & Rolfs kollektion som snart kommer att finnas i butiken. Jag tänker tillbaka på Karl Lagerfelds kollektion för det svenska modehuset för några år sedan, och minns min hätska shoppingrunda då som resulterade i att jag köpte det mesta och i fel storlek dessutom, som jag sedan inbillade mig att jag skulle kunna sälja dyrt på ebay.com. Two worlds: Never happened. Däremot vill jag påpeka att jag inte var den enda som var upprörd över storlekarna. ”Kung Karl” hade bestört utropat vid tillverkningen av plaggen i de större numren: ”Modellerna skall representera en vision, en dröm hos vår kundkrets. Och vem fan går runt och drömmer om att vara en 44?!” . Inte Kalle i alla fall.

Kuriosa: Kolla upp Karl Lagerfelds storlek

Ibland undrar jag vad storleken egentligen har för betydelse. ”Does size matter?” möts av uttryck som ”Bigger is better” eller ”Less is more” . I USA tror jag nog de håller med om det förstnämnda. Ur en rent sexualistisk synvinkel, skulle nog ”Samantha” i Sex and The City säga att jag var helt rätt på det, men jag menar även generellt. Min pappa kom tillbaka från Chicago igår och hade köpt med sig en massa saker från Victorias Secret till mig i storlek Small. Allt var minst ett nummer för stort. Synd, men jag kan säga att jag inte blir förvånad av den ovanliga ”sizeguiden” i ett land där Mac Donalds är nationalrätt och det enda männen tävlar med varandra om i att ha minst, är mobiltelefonen. Dock var det inga problem att auktionera ut Sarah Jessica Parker alias ”Carries” kläder efter den berömda serien, trots att allt var i storlek 32.

Reminder inför Andreas New York resa: Kolla storlekarna, och dra ifrån ett nummer. Ibland två.

I Frankrike däremot, minimalismens hemland och där ”un peu” och ”petit” nämns i varannan mening, prioriterar man istället att ha ”la taille de guêpe” (getingmidjan) något som sagt kan bli ”un probléme” under de närmsta veckorna. Då jag precis bokade mina biljetter till Paris modevecka som börjar söndagen den 1 oktober, kan jag glädjande säga att jag kommer att kunna återkomma med en senare rapport om läget. Tråkigt nog ligger veckan väldigt dumt planerat, eftersom att alla St Tropez-fanatiker säkerligen kommer att lämna Paris under helgen för att bege sig till Le Cave du Roi:s sista kväll för säsongen under fredagen. Dock är det inget dilemma jag behöver stå inför, (tyvärr!) då jag flyger tillbaka på onsdagen. Vågar inte vara ”sjuk” från jobbet mer, speciellt inte då min chef känner till min kärlek till Paris kombinerat med datumet för fashionweek. Riskfyllt, men värt det. Hur säger man ”svår halsfluss, jättesjuk, återkommer på torsdag” på danska? Och kanske för säkerhetsskull; Va? Låter det som Christian Louboutin-klackar som stampar i bakgrunden?

Imorgon åker jag. Enfin! Idag har jag varit och gjort en Ole Henriksen C-vitamin behandling på Kräm Huvårdsalong, och en bikiniwax. Skall packa, ringa runt lite vänner och göra en hårinpackning ikväll. Och naturligtvis plugga på min intervju på måndag! Flyger kl 10 från Kastrup imorgon, och landar i Paris vid 12. Inom kort kommer Piccaboo-bloggen upp (antagligen imorgon när jag sitter på planet). Veckans tema: Sizeguide!

Hörs på tors!

Au revoir.....

Ja, Andrea övertalade mig. Var lite ängslig för hatbrev, skarp riktad kritik och galla. Men det är väl sådant man får ta. Första upplägget uppe på lördag, och för er bloggläsare kan jag avslöja temat:
Out of the league.

Enjoy!

Nu sitter jag här i min nya Sonia Rykiel-halsduk i mohair och snuvar. Kom tillbaka från Paris i förrgår natt typ, efter en händelserik helg. Den började bli sådär smått intressant när jag kvällen innan avresan fick ett sms från min killkompis jag planerat att bo hos. Vad trevligt, tänkte jag vid första anblicken när hans namn syntes i på mobilskärmen. Det är nog att han ska meddela mig att han hämtar mig på flygplatsen imorgon! Det var dock inte fallet. Min så gästvänlige vän meddelande att han "urgently "hade åkt iväg till London och inte skulle vara tillbaka förrän på söndag. Que?! Var min reaktion. Han avslutade meddelandet med att jag bara skulle ringa "if you need any help". "Yes, you can help me, help  YOURSELF back to Paris before I arrive!" skickade jag tillbaka. Det var nog för mycket hjälp, för jag fick inget svar. Uppgivet fick jag när jag kom hem kolla internet för att hitta ett hotell. Okej, det är inte så att jag är helt clueless när det gäller hotell i Paris. Ritz, Plaza Athenée, Marriott var fullbokade. Eller, det var i alla fall det jag irriterat skyllde på när jag meddelade att jag skulle bo på Plaza Elyssée, ett trestjärnigt men bra hotell på Avenue Friedland, ett stenkast från vår gamla lägenhet (åh nostalgi!) och Champs Elyssées. "C'est un scandal!"  beklagad lxiga vänner kunde inte annat än hålla med. Ville jag kanske att de kollade upp något annat hotell till mig? Nej, nu har jag inte tid att syssla med det här, utropade jag argt och ursäktade mig med att jag va tvungen att packa. Hmm...borde man packa med sitt duntäcke? Man vet ju av erfarenhet vilka äckliga filtar de har på sådana hotell...

Flygresan var en mardröm dit. På Charles De Gaulle flygplatsen fick jag vänta tillsammans med 100 svettiga greker vid ett band där tre flygs bagage sammtidigt skulle lämnas ut. Efter en timme undrade jag förargat vad som försegick, och bad en stilla bön att inte en äcklig grek nu var påväg bort med min väska till Gud vet var. Dagens kloka ord: Res aldrig med en svart Samsonite. Tillslut hade mitt band tydligen ändrats, och när jag frenetiskt såg mig omkring fick jag syn på min väska, som ensamt och förvirrat låg på ett band ett tiotal meter därifrån. En grek sågs titta på den intresserat, och lyfte på den lite för att kontrollera innehållet. Snabbt som Ikaros flög jag dit och tog väskan i mitt beslag. Greken stirrade irriterat på mig och lunkade iväg med en tzatzikidoft hängande över sig.

Väl i Paris njöt jag istället av den söta doften av en "Rose Paradis"-smoothie på Paradis du Fruit tillsammans med Johanna. Solen sken, vi satt på George V och njöt av en sallad och livet var underbart. Det kändes som vanligt och jag kände att det knappt gått någon tid alls sen sist. Efter en god lunch, spatserade vi bort till Hermés, och sedan galleries Lafayettes och Chloé, där jag hittade höstens väska.

Lördag kväll vill jag inte ens kommentera. Dem jag ringde gråtandes från Champs Elyssees kl 02.30 vet. Det räcker. På långa vägar.

Anyways, söndag kväll var roligare. Aboudi ringde, tillbaka från London och frågade om jag ville ta en drink. Sure, pick me up. Vi körde runt ett tag, pratade om sommaren i St Tropez och Cannes och vad alla skulle göra til hösten. Tillslut stannade vi på Bound, och beställde in en stor sshi tallrik. Jag "som inte ens va speciellt hungrig" vräkte i mig hela tallriken. Aboudi tappade mest sina chopsticks på golvet.

Under måndagen gick jag på min rendez-vous. Trots en del missförstånd och metro strapatser, tror jag nog att det ska ordna sig med mitt jobb. Väntar med spänning på att de ska ringa!

Under måndagen spenderade jag många timmar på Champs Elyssés. Gick nog upp och ner ca 10 ggr, för att jag inte ville gå för långt bort från mitt hotell, där jag lämnat min väska under dagen. Kollade in på Louis Vuitton för att kolla ngn utställning, men där höll de på att bygga om. Hjälpte Johanna bära sina shoppingkassar bort till metron och gick en sväng i Parc Clemenceau. Solen sken, en orkester spelade Edith Piaff  "Under Paris himmel" , däremot kände jag mig snarare i himmelriket självt. Innan jag steg på shuttlebussen på Avenue Carnot kastade jag en blick mot Triumfbågen och tänkte för mig själv: Vi ses snart igen, Paris.