A PARIS Kiss-and-tell

Det har gått nästan tre veckor, och det är först nu jag har orkat ta mig samman efter den händelserika modeveckan som ägt rum i Paris. Bankkonton har sprängts (ja, men det är väl klart att man måste köpa något från FENDIs nyöppnade butik på Avenue Montaigne!), rekord har slagits i Champagne-drickande (även drunkningsolyckor sägs ha ägt rum) och ett antal viktiga kontakter har utbytts.

Det började redan för några veckor sedan. Min kalender blev allt mer oroande fylld ju närmare jag kom den 25e:e februari. Vid veckans slut kunde följande resultat konstateras: Min almenacka blödde i grönt, blått och svart.

För att göra en klar bild av vad denna vecka innebär, krävs det att man först klargör vissa begrepp:

1. Fashion week i Paris är inte som någon annanstans i världen. Fashion week i Paris är inte som någon annanstans i världen. Fashion week i Paris är inte som någon annanstans i världen.
2.  I New York, London och Milano låter modejournalister dig som designer komma undan med saker. I Paris tuggar de dig, spottar ut dig och trampar på resultatet tills det inte finns mycket kvar, och de gör det med ett leende.
3. Darwin visade klart och tydligt att han hade koll i sin teori "Survival of the fittest". Under Fashion week i Paris utvecklas denna teori dock ytterligare i ett koncept jag kallar "Survival of the fittest, thinest and richest".  The Evolution, baby.

 Det märks på långa vägar. Något ligger i luften. Fler Bugattis och Bentleys än vanligt står parkerade utanför Hotel Plaza Athenée på Avenue Montaigne.  På Starbucks tar det 25 minuter att få sin Frappuccino Light Caramel med anledning av alla modeller med samma intresse. Att få ett bord på Costes, Pershing Hall, Jules Verne, BC eller liknande är bara "pas possible ce soir Madame" Naturligtvis, allting har ett pris.  Costes arrangerar med ett speciellt lösenord  för sina VIPs, och har alltid ett bord ledigt i nödfall. Madonna skulle nog inte vara lika förstående som mig vid ett sådant nedslående svar, vilket de också verkar ha förstått.

 Det är tisdag kväll, jag och D (min rysk/arabiska partner-in-crime) är bjudna till den extremt selektiva baren" Mathis". Nicolas Brochet, Paris festfixare för "Le Tout-Paris" ordnar en liten "Dinner and drinks, darling" för sin vän, en saudiarabisk prins.  Vi väljer att "titta förbi" och dyker upp vid 12-tiden. Servicen är "impeccable", allt som behöver göras för att få sitt glas påfyllt är att sträcka ut armen.  Jag får träningsverk efter ett tag, men Ds kondition är beundransvärd.  Jag försöker mingla runt, men uppgiften blir svår då baren inte är större än mitt eget vardagsrum, vilket betyder att jag mycket snart är tillbaka där jag började.

-What are you looking for? Skrattar en röst bakom mig. Jag vänder mig om och en mörk, lång främling tittar undrande på mig.  Innan jag hunnit svara tillbaka något klockrent utropar Nicolas:

-Darling, this is my friend Saud! Saud, this is Anna...

Jag hälsar reserverat med det obligatoriska "Nice to meet you/Enchantée" och förstår snart konceptet med namn besläktade av länder. Typ som Sven och svensk.

Nicolas älskar att presentera människor, och tjänar multum på just detta via sin agency Crown Events som bland annat organiserade både ?White Party? samt ?Pink Party? i St Tropez vilket enligt "ASmallWorld.net" var de viktigaste festerna på Rivieran i somras.  Jag ursäktar mig för att gå på toaletten, vid ett sånt här tillfälle behövs definitivt lite mer Yves Saint Laurent nr. 22 på läpparna!

Väl nere vid toaletten framför spegeln, alltmedan jag koncentrerat utför det minutiösa arbetet att förbättra mina läppars plutighet, infinner sig någon som trots min självupptagenhet i denna stund får mig att höja på ögonbrynet; Dita von Teese slänger upp dörren, ler och går in i ett av båsen.  Hon kommer ut igen efter ett tag, jag ler tillbaka och komplimerar hennes klänning som råkar vara i samma färg som min (Troligtvis inte av samma designer dock). Hon skrattar och säger tack, varefter hennes underbara varelse lämnar toaletten. Jag ser i ögonvrån hur hon går ut och gör den chockartade upptäckten som vilken som helst chic parisiska skulle ha gjort: hennes last-season Louboutins. En kvinna i hennes ställning?! Det är skandal.

D och jag lämnar Mathis och beger oss till BC, nästa mini-micro klubb som vanliga döda bör hålla sig undan, i alla fall under Fashion Week. Jag förutspår det otroliga draget som måste äga rum därinne när inte ens Moi accepteras inträde direkt.

-Atem! Ropar jag till pointern som jag envisas med att kindpussa för att nå ytlig vänskap. Tillslut blir jag insläppt och känner lättnadens våg skölja över mig, likt Diors nya "Midnight Poison". Att de ens tvekar att släppa in deras trogna klientel, det är inte ens värt att kommentera. Överlycklig får jag syn på en kär vän vid ett av borden. Asim Abdullah, enligt Wikipedia.com "Billionaire-tycoon" samt ägare av det franska modehuset Emanuel Ungaro som kramar om mig hårt.

-Darling, how aaree youu, försöker han överösa musiken med sin pakistanska San Fransisco-engelska.  Han påpekar senare att jag ser mycket bättre ut, jämfört med senast vi träffades några veckor efter att jag blivit svårt dumpad av min pojkvän. "What an asshole, this guy. Cant we sue him some way?". Asim är underbar, han säger alltid det rätta.

-When is the show? frågar jag istället för att verka professionell.

-Tomorrow darling, are you coming? It?s at the Louvre at 1?.

 Jag lovar dyrt och heligt att komma, och inser att jag i så fall måste åka hem och få lite skönhetssömn till imorgon, då det gäller att visa sig från sin absolut mest fantastiska sida dvs. den jag normalt försöker upprätthålla så gott det går!

 Renata (mitten) och jag (höger) på BC.