Anna Madsen är Piccaboos egna fashionista och bloggar om mode och annat livsviktigt som vi gärna tar del av. Här delar hon med sig lite av sin dagliga glamourvärld som inte sällan innehåller en hel del shopping, modespaning och fashiontips.
Text: Anna Madsen
Foto på Anna: Thomas Mead, Mainstreamfoto
NIGHTMARE ON CHAMPS ELYSEÉS!
Hade jag varit 83, rullstolsbunden och halvblind hade jag aldrig klarat det. Inte heller en fjortis med Din Sko-skor och hemmafärgat blont hår från L’Oreal. Inte ens om jag varit en viktig businessman, på en blixtvisit med sin oerhört viktiga Louis Vuitton attachéväska. Det jag talar om är min helg, som mot alla odds istället för London, slutade i Paris. Det jag nu kommer att berätta, kommer få dina nackhår att stå rakt ut. Du kommer att krama om nallen bredvid dig ännu hårdare och tacka mammsen med en stor kram, för att hon inte är längre bort än på nedervåningen i köket för att steka dina köttbullar.
Låt mig nu berätta min historia.
Den började så tidigt som i torsdagskväll då jag checkade in på Köpenhamns flygplats. Min flygrutt skulle bestå av att först flyga till Paris för att stanna där över natten och sedan vidare till London på fredag eftermiddag. När jag landade några timmar senare var än så länge allt lugnt. Dock började jag få onda aningar när jag efter en timme i bagageutlämningen fortfarande inte tilldelats min väska. Mycket riktigt visade det sig att den fanns på flygplatsen, men inte gick att lokalisera. Efter att jag gormat på franska åt den ansvarige i en bra stund, och denne lovat mig att skicka väskan till min adress i Paris fortast möjligt, ansåg jag att det var bäst att åka hem och låna något av Ebba under kvällen. Sagt och gjort, och vi hade en fantastisk kväll på V.I.P ROOM tillsammans med vänner, champagne och P Diddy som tittade in för att ta sig en svängom till Drag-on’s ”Got what you need”.
Diddy svänger loss
Dagen efter, glada i hågen begav vi oss in till stan för att shoppa något snyggt till den väntande Londonkvällen på klubben Tramp. Vänner var informerade om vår snara ankomst, sängar hade bäddats och partyhumöret skruvats upp. Värt att nämna är att det nu var fredag eftermiddag och semestertider i Frankrike, så att när vi slutligen bestämde oss för att ta oss till flygplatsen var taxi ett stort problem. Det slutade i en vansinnesfärd med en vän till oss som ställde upp. Väl framme på flygplatsen kastade vi oss på check-in disken och jag svamlade fram något om min väska som nu skulle med till London. I panik sprang vi i högklackat till gaten, men förgäves. Planet hade lyft utan oss, och nedslagna fick vi vända oss till närmsta Air France-disk för att boka om våra biljetter till flyget klockan 19.00. Med nya biljetter i hand, märkta med gate 53 gick vi något snopna men nöjda och utforskade business loungen. En halvtimme innan planet skulle gå, gick vi regelrätt till gaten och ställde oss i kön till flygplanet. Då var det dock dags för nästa olycka: Gatenumret på biljetten var fel.
Londonplanet vi var i full färd med att boarda var ett plan som var flera timmar försenat, och det plan vi skulle ha åkt med hade precis avgått från gate 54. Vi hade alltså missat vårt andra plan i rad till London, och stod nu utan bagage, förvirrade på flygplatsen och ilskna över vår otur. Arga, missnöjda och ångestfyllda bokade vi plats på nästa plan till London som inte skulle gå förrän dagen därpå. Därefter satte vi oss i en taxi tillbaka till Paris och åkte till restaurangen La Cantine på Rue Faubourg- St Honoré för att äta middag med gänget. Folk skrattade och frågade om vi var fulla. ”Hur missar man två flyg i rad om man befinner sig på flygplatsen?!” - var en fråga både andra och vi själva ställde.
Här, på La Cantine, fick Anna lugnas ner efter ett minst sagt hektiskt dygn
Därefter bar det dock av till NEO, en av micro-klubbarna på Rue Ponhtieu. Vi valde att glömma våra flygplansmissar och bara ha kul, så Ebba lägger ner sin handväska på soffan bredvid för att släppa loss ordentligt. Big mistake, då man i nästa stund får höra: - ”Min handväska! Den är borta!”
En intensiv jakt inleds på Ebbas väska, som mycket riktigt är och förblir försvunnen. Jag vågar mig till och med fram till Jean Roch, ägaren till V.I.P ROOM kedjan för att fråga denne om råd, dock utan resultat. Vi åker tillbaka till hotellet, ännu mer nedslagna och tvivlande på Guds existens. Inte bara var väskan av en sällsynt modell från Yves Saint Laurent, den innehöll även biljetter och pass för Londonresan dagen därpå, samt min mobiltelefon hon lånat under kvällen.
| | 
”Tredje gången gillt” som man säger, för min del!
Klockan 13.00 dagen därpå, då vårt tredje plan avgick till London satt vi på polisstationen i Grand Palais och förklarade för en kritisk poliskonstapel om vår situation. Som tur är får vi tag på snäll man på Svenska Ambassaden som trots att det är lördag lovar att pallra sig dit för att ordna ett provisoriskt pass till Ebba. Jag tvingas följa med för att under ed intyga hennes identitet.
Mardröm på Champs Elyseés... ja, i milt uttryckt
– ”Ja, då behöver jag bara ett par passfotografier” - säger den snälle ambassadören innan han skall stämpla på den sista stämpeln.
Ooopps….
Klockan tio på kvällen beger vi oss ut i ännu en panikresa med taxi för att hitta ett jouröppet-fotocenter. Vi hittar lyckligtvis ett, nära Bon Marché och jag hinner slinka in på Zara för att köpa underkläder och en klänning, för mitt bagage det hade jag som sagt inte sett skymten av sen i torsdags.
Helknas för Anna under den gångna veckan
När vi väl är klara på Ambassaden är det dags att tänka på hotellboende för natten. Sången med Perikles ”Vart ska vi sova inatt?” får plötsligt en allvarlig innebörd, och efter en timmes letande hittar vi ett hotell där vi slänger in våra saker (det vill säga, påsar) och sedan går ut och äter middag. Även denna kväll slutar på V.I.P ROOM.  Jean Roch med Beyonce, under ett annat tillfälle
Jean Roch har inget nytt att rapportera om väskan, dock träffar vi på några vänner från Cannes som vi hänger ett tag med. Det slutar med en galen efterfest på deras hotell vid Buddha Bar, och efter ett tag tackar vi och går. Imorgon är det söndag och dags att bege sig ut till flygplatsen, på vinst eller förlust.
Väl på flygplatsen, för tredje gången denna resa får jag reda på att det inte finns några tillgängliga flyg till Köpenhamn. Det var ju inte speciellt oväntat, med tanke på vår ständiga otur, så jag bestämmer mig för att flyga till Stockholm med Ebba istället. Sagt och gjort, och till personalen tillägger jag strängt: - "Se till att mitt bagage hamnar på Stockholmsflyget!" Naturligtvis skall detta ordnas, lovar den alltid så pålitliga personalen på Air France. Väl framme i Stockholm upplever jag en deja-vu utan dess like, då jag som vanligt finner mig själv stående vid bagage reclaim-disken i upprört tillstånd. Min väska är förstås kvar i Paris på flygplatsen. Även Ebba tittar fram bakom disken och frågar nyfiket efter hennes bagage, och får veta att den väskan flögs iväg till London häromdagen. Efter ett antal ifyllda formulär där väskorna ombeds att skickas till våra respektive adresser, tar vi våra påsar för att gå igenom tullen. Plötsligt känner jag en knack på axeln och en sträng mansröst som kommenderar: -”Skulle ni två vilja vara så vänliga att följa med här…”
Nästan i stil med Lindsay Lohans eviga jagandet efter diamanter, försvunna även de på en flygplats
Slutord: ”En olycka kommer sällan ensam”. Au revoir till nästa galna upptåg!
Anna Madsen |
