Last night in Paris
Skall försöka sammanfatta min sista kväll i Paris, vilken jag kommer att minnas länge.
Eftersom att många av mina vänner redan åkt hem, bestämde jag, Johanna och Eva oss för att gå ut. Vi gick först till vår absolut favorit restaurang (viken även tillhör våra plånböckers favorit) Paradise du Fruit för att äta den sista måltiden. En "Paradis du Paradis" beställdes in, vilken jag slukade snabbt som vanligt. Eva hade svårt att hänga med! Efter en god middag vandrade vi tillbaka hem till oss för lite vitt vin med sprite och skitsnack innan utgång. En kompis till mig anordnade en poolfest i Bagatell-parken, men eftersom att vädret under dagen inte varit särskilt "pooligt" så dumpade vi snart den ideen. Vid 1-tiden tog vi en taxi till Man Ray och kollade läget. Kunde med besvikelse se att den lilla stund som Man Ray verkade ha gått tillbaka till sina glansdagar var över. White trash-fransmän verkade ännu en gång ha äntrat scenen, och fick skaka loss både den ena och den andra innan vi bestämde oss för att dra vidare till VIP.
VIP var bra, men tyvärr hittade jag inte några av mina så många roliga killkompisar. Sprang på en svensk tjejkompis, men hon försvann snabbt tillbaka i vimmlet. Johanna fick syn på en kille som var en total dubbelgångare av en Gbg-snygging hon kände och försvann hon med. Kvar stod jag och Eva och lyssnade på lite musik i ett hörn, innan vi bestämde oss för att gå. Tråkig avslutning på kvällen, men vad jag inte visste var att den för min del inte var på långa vägar slut...
När jag sitter i en taxi påväg hem, ringer plötsligt mobilen. Det är Aboudi och i bakgrunden hörs hög house musik. "Baaabbyy where areee youu? Im sorry I never called, my phone is fucked uupp....Come to Maison Blanche pleaasee!". Trots att jag befinner mig utanför mitt hus, tar det inte många sekunder innan jag ändrar beslut om destination. "Pardon Monsieur. On va a la Maison Blanche s'il vous plait!".
Är dock lite nervös för att åka dit. Bouncer-innan, en tjej callad Isabelle ger mig kalla kårar. Vid upprepade tillfällen har hon vägrat mig inträde (är övertygad om att hon är gravt avundsjuk på mig av någon anledning) och sist sa jag för mig själv halvhögt när jag lämnade Maison Blanche "Vem tror hon att hon är! Hon datar liksom en kypare på Plaza!" Som tur är, finns det ingen kö och killen utanför frågar förvånat om det bara är jag som ska in. "Oui, c'est seulement moi!" ropar jag glatt och trippar in.
Träffar på Aboudi och hans gäng där inne, samt en svensk tjej kallad Kajsa han impuls-dragit med på tåget från London till Paris en morgondirekt från Tramp nattklubben. Tillsammans med Brad åker vi bort till Pink Paradise. En voiturer tar hand om bilen, och vi går direkt in. Brad kindpussas med hotesse efter hotesse som leder oss bort till vårt bord. Han presenterar mig stolt för ägaren Dvorek som glatt drar upp mig på scenen att dansa med stripporna på klubben. Non merci! Konfetti trillar ner från golvet, och jag får ett plast-blomblad i ögat. Aj! En annan kille på scenen, lätt överförfriskad och i goda vänners sällskap drar fram sina ädlare delar för att "skoja till det lite" . Usch! Han försöker tafatt förklara sig, men jag vill inte höra. Plötsligt får jag däremot en trevlig överraskning från högtalarna:
Pour faire plaisir pour la belle suedoise Anna, on va laisser "Crazy in love" voila Anna!
Söta Brad gick upp och önskade låt till mig, och jag går upp för att tacka DJ:n som lovprisar Brad vilken bra kille han är. Publiken jublar och jag trippar stolt ner för trappan. Inte varje kväll de tillägnar en låt åt någon!
"Läskiga killen som visat för mycket" försöker bjuda upp mig till dans, men jag hävdar bestämt att jag är där med någon, och gör en menande gest åt Brads håll som flinar nöjt och försöker ge mig en kyss som "bevis". Ryggar motvilligt undan, men vad gör man inte för att visa att man har rätt....
Klockan börjar närma sig sju-snåret och det är dax för efterfest. Förnuftig som jag är, tackar jag nej. Ska ju faktiskt flyga hem imorgon, och varken packningen eller städningen är klar. Får skjuts hem, och ledset säger jag au revoir till alla. Jag lovar dem dyrt och heligt att komma tillbaka snart och fäller en tår för alla pink-kvällar, Vip-visiter och galna bilfärder som slutar för denna gång. Jag lovar mig själv och Paris att dock uppföra dem igen i höst....
"PARTIR C'EST MOURIR UN PEU"
Är dock lite nervös för att åka dit. Bouncer-innan, en tjej callad Isabelle ger mig kalla kårar. Vid upprepade tillfällen har hon vägrat mig inträde (är övertygad om att hon är gravt avundsjuk på mig av någon anledning) och sist sa jag för mig själv halvhögt när jag lämnade Maison Blanche "Vem tror hon att hon är! Hon datar liksom en kypare på Plaza!" Som tur är, finns det ingen kö och killen utanför frågar förvånat om det bara är jag som ska in. "Oui, c'est seulement moi!" ropar jag glatt och trippar in.
Träffar på Aboudi och hans gäng där inne, samt en svensk tjej kallad Kajsa han impuls-dragit med på tåget från London till Paris en morgondirekt från Tramp nattklubben. Tillsammans med Brad åker vi bort till Pink Paradise. En voiturer tar hand om bilen, och vi går direkt in. Brad kindpussas med hotesse efter hotesse som leder oss bort till vårt bord. Han presenterar mig stolt för ägaren Dvorek som glatt drar upp mig på scenen att dansa med stripporna på klubben. Non merci! Konfetti trillar ner från golvet, och jag får ett plast-blomblad i ögat. Aj! En annan kille på scenen, lätt överförfriskad och i goda vänners sällskap drar fram sina ädlare delar för att "skoja till det lite" . Usch! Han försöker tafatt förklara sig, men jag vill inte höra. Plötsligt får jag däremot en trevlig överraskning från högtalarna:
Pour faire plaisir pour la belle suedoise Anna, on va laisser "Crazy in love" voila Anna!
Söta Brad gick upp och önskade låt till mig, och jag går upp för att tacka DJ:n som lovprisar Brad vilken bra kille han är. Publiken jublar och jag trippar stolt ner för trappan. Inte varje kväll de tillägnar en låt åt någon!
"Läskiga killen som visat för mycket" försöker bjuda upp mig till dans, men jag hävdar bestämt att jag är där med någon, och gör en menande gest åt Brads håll som flinar nöjt och försöker ge mig en kyss som "bevis". Ryggar motvilligt undan, men vad gör man inte för att visa att man har rätt....
Klockan börjar närma sig sju-snåret och det är dax för efterfest. Förnuftig som jag är, tackar jag nej. Ska ju faktiskt flyga hem imorgon, och varken packningen eller städningen är klar. Får skjuts hem, och ledset säger jag au revoir till alla. Jag lovar dem dyrt och heligt att komma tillbaka snart och fäller en tår för alla pink-kvällar, Vip-visiter och galna bilfärder som slutar för denna gång. Jag lovar mig själv och Paris att dock uppföra dem igen i höst....
"PARTIR C'EST MOURIR UN PEU"
Kommentarer
Trackback