A PARIS Kiss-and-tell

 T v: VIP ROOM i Cannes

Torsdag igen, dagen jag väntat på under hela veckan kommer äntligen, och jag ser fram emot kvällens utgång på Cabaret.  Vid 1-tiden tar jag och Eva en taxi dit, och träffar på några kompisar från Sorbonne.
Eftersom det är en fotbollsfestival som pågår just nu i Paris (antagligen för att hålla alla huliganer borta från Cannes) så är stället fullsmockat med fotbollsspelare, agenter och tränare från olika klubbar. Den stora lokalen är stängd, och istället har de öppnat upp den vanliga avdelningen och stängt av halva Vipen, något som orsakar  både kaos och missnöje.  Vi stannar ett tag på Cab, men ger oss iväg när Vipen börjar bli för trång av folk som på något sätt verkar gått vilse....

På Vip är de flesta av borden tomma. Jag ser mig besviket omkring och suckar för mig själv, eftersom hela Vips publik och trogna gäster (med undantag från mig) har flyttat till Cannes under veckan under den rådande festivalen. Idag spelar Erick Morillo där (bl a känd för låten "I've got the pill) och jag önskar  för mig själv att jag själv haft ett flygplan som kunde ta mig dit. Jag träffar istället på min ständiga stalker, och i brist på annat så pratar jag lite med honom om hans lägenheter i Boston och Hennessy, något han påstår dricka oftare än vatten. Jag tror honom.
Efter ett tag blir jag dock trött på hans prat och går bort till mina kompisars bord, som även de tyckt att Cab blivit för mycket. Exhalterade berättar de för mig om ett stort bråk som ägt rum precis innan de gått därifrån, med en viss Chelsea-spelare inblandad, som orsakat kaos i Vipen.  Deras bord är översvämmat av tjejer, vilket får mig och Eva att skrattar av hur mycket några flaskor inbeställda champagne egentligen kan göra.  Efter ett tag bestämmer vi oss för att gå, och jag hoppar in med mina kompisar i deras bil i hopp om att få skjuts hem. Så fel man kan ha! Efter en vansinnes färd förbi Eiffel-tornet för att köpa fyllekäk, förbi någons hotellrum för att hämta vattenpipa en galen runda förbi Pink Paradise, är vi framme vid Avenue Hoche, och jag hoppar lättad ut ur bilen. "Tack så mycket, jag kan gå härifr...." hinner jag bara säga innan jag blir uppdragen på ännu en drink på efterfesten. Hur kan man vara så lätt övertalad?  Själv tjej bland en massa killar, sitter vi och spelar play-station och dricker champagne. Efter ett tag bestämmer jag mig för att det nu trots allt är dax att sticka, och tyst som en mus smyger jag ut ur lägenheten, och springer hem till mig. Lägger mig i sängen, avsminkad med min sömnmask när mobilen plötsligt ringer. "Anna, vart tog du vägen?! Vi kommer och hämtar dig igen nu, va klar om 5 min! Snälla..." . Den här gången går det dock inte att övertala mig, och jag bestämmer mig istället för att lyssna på John Blund istället för John som ringer. Ibland måste man kunna säga nej till en fest. Även om jag vet att jag kanske inte ångrat den i första taget. En sak vet jag i alla fall, och det är att jag är trött på franska badboys, och när jag lägger på luren bestämmer jag mig för att lägga dem på hyllan. Långt, "Vintersaker"-långt in....