A PARIS Kiss-and-tell

Ladies and gentlemen, we would like to wish you welcome to Charles de Gaulle Airport in Paris. We hope you had a pleasant flight and… Jag blir väckt av en irriterad flygvärdinna som ilsket rycker i mina ipod-hörlurar och ber mig fälla upp sätet. Klockan är 12.10 söndagen den 1 oktober, och jag befinner mig i Paris mitt under modeveckans första dag och jag är i himlen, både spirituellt och bokstavligt talat. Väl på marken, hämtar jag ut min väska och tar mig in till stan. Solen skiner, min nya Chloé ligger rätt på handleden och min franska mobiltelefon är redan i färd med att ringa. Paris, jag är hemma.



Jag - Finally home in Paris again!!!


Trots att alla de stora modestäderna har vars en modevecka är Paris något alldeles speciellt. Den är inte tråkig och grå som i London, den erbjuder mer mode än i Milano och den ligger mer centralt än New York, som enligt en modellkompis dessutom börjar bli allt mindre inriktad på det manliga modet. Nej, Paris sprudlar av energi och rörelse. Kvarglömda VOGUE tidningar ligger i metron och på Starbuck’s står minst ett dussin trådsmala höghus framför dig som otåligt väntar på sina Caramel Frappuccino Light Blended Coffee, den idealiska lunchen för någon som anser att en kopp med 180 kalorier (jämför med ett paket nudlar som motsvarar 450 kalorier) är alldeles lagom för att bli mätt och belåten.





Varning: Icke-light varianten har ett ca 5 cm tjock lager bestående av vispgrädde och karamellglasyr som tillkommer, och under fashionweek existerar en regel gällande sådana synder: Don’t even think about it.


När jag slutligen fått tag på min, några timmar senare inne i stan, bestämmer jag mig för att vandra bort till Avenue Montaigne för att undersöka ett par Gucci-pumps jag sett i skyltfönstret i butiken i Köpenhamn tidigare. Det är ett par i lack, med en fantastiskt stilettklack och ett lås i Guccis patenterade vita guld metall, som gör det möjligt att använda skorna till både guld och silver. Till min besvikelse skakar de bara på huvudet inne i butiken när jag frågar efter skorna. Irriterat får jag bläddra igenom katalog efter katalog, ringa Gucci i Köpenhamn men utan att lyckas att få tag i någon som kan intyga att jag inte är helt sinnesförvirrad. Tillslut är det bara att tacka för hjälpen och gå, och jag bestämmer mig istället för att prova min lycka längre ner på gatan hos Prada, vilket ger resultat.


Avenue Montague nästa - Gucci pumps efterlyses!


 På vägen tillbaka inträffar det som inte borde ske. Jag träffar Honom. Min crush som jag bara inte kan få nog av. Han är på väg ut från Gucci, bort mot sin svarta Land Rover som står parkerad mitt emot butiken. Jag stelnar till och bara stirrar. Han ser bättre ut än förr i sin vita t-shirt till sin lätt solbrända hud och sitt rufsiga, svarta hår. När han får syn på mig ler han brett och går fram och hälsar. Han ursäktar sig, det är visst något fel med hans mobil, han har bytt nummer. Right. Sedan frågar han om mina planer för kvällen. Vi bestämmer oss för att ses.



Plötsligt ser jag honom stiga ut ur denna, and then...

Frågor jag bör ställa mig själv om den väntande kvällen:
1. Varför träffar jag honom igen för att gå igenom ännu mer strul, ovisshet och besvikelse?
2. Funkar mina nya Prada till mina svarta Filippa K-byxor i siden, tro?




Eftersom att jag fortfarande har lite tid för mig själv och befinner mig ett stenkast från en av biograferna på Champs Elysées bestämmer jag mig för att i sällskap med mina nya skor gå och se ”The Devil wears Prada”, (på franska ”Le Diable porte Prada”) som bland annat utspelar sig i Paris under fashionweek. Kände mig mitt i händelsernas centrum för ett ögonblick och försökte se efter om kanske mina nyinköpta dyrgripar kunde vara med någonstans i filmen, dock utan resultat. Konstigt, detta trots att de har ”djävligt” hög klack!



Snyggingen Eddie - hemma i Danmark just nu!

Apropå detta italienska modehus och snygga (men säkerligen farliga) killar, står den danska fotomodellen Eddie Klint för Pradas höst/vinter kollektion 2006 för män. Han är ansiktet utåt för deras nya doft ”Amber pour homme” och har prytt omslag till ”Vogue L’oumo”, ”Another man” och ”POP”. Befinner du dig i Köpenhamn den 13:e oktober, har du chans att springa på honom då han är med och korar nya talanger i varuhuset Magasins tävling. Anmärkningsvärt är även att han är 19 år och rankad som 3:a på www.models.com, något Miuccia Prada, modehusets chefsdesigner, verkar vara väl medveten om. Med sina snart trettio år i branschen, presenterade hon en minst sagt somrig vår/sommar kollektion i Paris för året 2007. Nästan samtliga modeller var iklädda endast toppar, utan någon som helst nederdel. En något olustig reaktion uppstod bland publiken, och den ”avklädda” idén ifrågasattes starkt av en modeskribent varpå Miuccia, alias Miumiu som hon kallas, irriterat svarat: ”Jag gillade helt enkelt inga av de nederdelar jag skapade!”



Så nära - men ack så långt ifrån... Lyckades missa AKRIS-visningen på Louvren, gjorde jag

Irriterad var något jag också blev på onsdags morgonen, då jag vaknade upp efter en festkväll på klubben ”BC” och insåg att jag missat det schweiziska modehuset AKRIS visning, som börjat klockan 12 på Louvren. Synd, speciellt med tanke på att den fick fantastiska recensioner och att deras nya butik på Old Bond Street i London enligt engelska Harpers Bazaar skall vara något alldeles nytt och fräscht.



ELLE fungerar... att ta med sig in på planet... Och det fick duga

Det var med blandade känslor jag åkte ut till flygplatsen på kvällen. Staden med alla dess äventyr, fester och vänner avlägsnade sig allt mer och förutom de minnen jag fått var franska ELLE och en Evian de enda bitar av Paris jag kunde ta med på ombord på planet. Dagen efter, väl hemma, ringde en kompis, fortfarande ovetande om att jag åkt hem, och berättade glädjestrålande att han ordnat pass för oss båda till Celines visning, (modehuset, inte Dion) med tillträde backstage. I en sådan situation kan man inte göra annat tänka: Anna, don’t even think about it.